2021 – SMI #23 – Gränna GK

19 – 20 juni

Undertecknad hade äran och förmånen att få arrangera den 23:e upplagan av vår nu riktigt imponerande långkörare – Single Malt Invitational. Då jag för flera år sedan var i Småland och spelade golf så blev jag bekant med Gränna GK. Goda generella minnen från banan hade jag, utan att för den skull komma ihåg ett dyft av hur banan faktiskt var och såg ut. En känsla helt enkelt. Därför, agerade jag känslomässigt och bokade tidigt in oss på golfpaket utställda av Västanå slott (tidigare benämnt Broxvik.)

Just detta Broxvik hade jag tidigare stött på i min släktforskning, då det finns en släkt som heter Ulfsparre af Broxvik. Det visade sig att en Påvel Tufvesson Ulfsparre (min mormors morfars farfars farfars farmors farfars mormors farfars far) var tidig ägare av detta Broxvik, numera benämnt Västanå Slott. Tänk hur allt hänger ihop.

Ulfsparre af Broxvik
Ulfsparre af Broxvik

Slottet i sig visade sig vara en robust konstruktion från 1590-talet där väggar och tak var rejält tilltagna. Utsikten över Vättern och det lummiga landskapet bidrar säkert till ett väl tilltaget taxeringsvärde. När vi anlände till slottet stod det dessutom två riktigt fina Ferrari parkerade mitt framför ingången – klass helt enkelt.

Upptakten till årets SMI genomfördes lite distribuerat. Petter och Anders R körde ett eget race i boråstakten, Martin vilade sig i fin form vilket vi ska se om ett tag, medan resten av oss spelade en runda på Ombergs GK utanför Ödeshög. En fantastisk bana var det i kanonform. Till denna bana återkommer vi gärna, var den allmänna åsikten efter rundan. Vädret bjöd på solsken och 30 graders värme.

På kvällen anlände vi till Västanå slott där vi hade en trerättersmiddag inplanerad vid 19-tiden. Efter att ha checkat in i den s k Grindstugan äntrade vi slottet och avnjöt den goda maten. Marinerad biff, torskrygg och glass till efterrätt smakade finemang.

Därefter vidtog sedvanlig lottning och slutligen lite samkväm innan vi hoppade till kojs.

Uppvaknade, utsövda och utfodrade gav vi oss ut på banan vid 10-tiden på lördagen för att spela den första rundan av SMI #23. Önskemålet inför årets upplaga hade varit att vi skulle spela samma bana båda dagarna. Medlemmarnas vilja, mina händer och så blev det.

Värmen var enorm och temperaturen låg på runt 35 grader i skuggan. I direktsol, där vi befann oss under cirka fem timmar var det ännu varmare. Vikten av att smörja sig med solskydd och att dricka kopiösa mängder gick inte att underskatta.

Banan i sig var i lysande kondition, om man kunde bortse – vilket var svårt – från den drygt knähöga timotej med undervegetation som man ännu inte klippt runt banan. Svårletat, minst sagt.

Efter första rundan så var ställningen som följer:

  • Peter 68 (41 p)
  • Petter 72 (37 p)
  • Torkel 76 (34 p)
  • Mats 77 (32 p)
  • Jan 77 (31 p)
  • Anders R 77 (32 p)
  • Claes 79 (29 p)
  • Martin 80 (31 p)
  • Anders P 84 (24 p)
  • Johan 89 (26 p)

Jag hade haft en magisk runda, toppad med en birdie som gav 5 poäng som grädde på moset och det kändes bra. Men det var tätt bakom mig och alla som känner till golf, och min golf i synnerhet, vet att en ledning på fyra slag lätt kan plockas in.

Priser delades ut: närmast hål var Petter, längsta drive var Claes och lilla motivationspriset tillföll Johan som hade det tufft därute. Priset för största handicapsänkning utgick då det var tävlingsledaren själv som uppnått detta.

Vi hade en planerad middag till 19.30 så vi passade på att äta på golfrestaurangen. Wallenbergare av högsta klass serverades och frågan är om inte det var den godaste jag någonsin ätit.

Uppe i skallen var det märkligt efter rundan vilket ett antal kunde skriva under på. Den höga värmen och våra ansträngningar på banan gjorde att några av oss var rätt trötta. Eller som Fagge sa:

Ovanför axlarna händer det inte mycket nu.

Uppe på slottet hände det dock saker. Antalet Ferrari hade gått från 2 stycken till över 10 stycken. Orsaken till detta var, tydligen, en ferrariträff i Gränna.

Kvällens måltid var återigen en succé där musselsoppa, ryggbiff och chokladdessert gjorde sitt för att stimulera smaklökarna. Utsökt var det.

Ut på banan igen, efter att ha checkat ut och gjort rätt för oss hos skattmästaren. Billigt var det inte. Men bra.

Temperaturen hade sjunkit aningen till kylslagna 27 grader i skuggan. Tur var att vinden mojnat så att det inte var en så stor skillnad på upplevd temperatur ändå (obs: ironi).

I ledarbollen hade vi det bra och Petter knappade in de fyra slagen på typ de första fyra hålen. Fatalismen satte in och jag förberedde mig på ett ras på leaderboarden. Den eventuella stabilitet jag uppvisat under lördagen hade försvunnit till dels. Nåväl, det var en vacker dag och en fin bana så det var inte så illa ändå.

Efter ett tag så började Petter dock svaja till lite grann och jag återfick min ledning. Torkel och Fagge hade det varierande tufft i värmen och knappade inte in. I andra bollarna så gick Martin, Anders P och Anders R som på räls.

Efter en sjukt spännande avslutning så kunde vi till slut summera slutställningen i SMI #23 som så här:

  • Peter 147 (72 p)
  • Petter 150 (68 p)
  • Anders R 150 (68 p)
  • Jan 152 (64 p)
  • Martin 153 (68 p)
  • Claes 156 (60 p)
  • Anders P 158 (60 p)
  • Torkel 159 (59 p)
  • Mats 168 (54 p)
  • Johan 180 (48 p)

Närmast hål gick till Claes, längsta drive till Fagge och stora motivationspriset gick till Johan.

Uuuuuuuu va gôtt! Efter 23 år och lika många försök så gick det till slut vägen. Men det var på håret och spännande ända in i kaklet. Precis som det ska vara. Jag hade svårt att förstå vad som hänt och hade svårt att lita på att det faktiskt var sant. Men, då sammanräkningen på analogt vis var gjord så kunde jag till slut andas ut och börja tro. En skön känsla!

Nästa år är det Johan som anordnar SMI #24 – det sista innan 25-årsjubileumet. Och han är redan igång med planeringen. Från mejlkonversationen att döma så blir det en ”budgetvariant” nästa gång så att vi kan gå all in och ta en sväng till Skottland för SMI #25.

Framtiden är ljus och det finns mycket att se fram emot.

Tack för det här året. Nästa gång vi ses är (läs: hoppas jag) COVID-19-pandemin är ett med historien.

QUI VIVET VIDEBIT

Den som lever får se.